Förlossningsberättelse - andra barnet

Känsliga läsare varnas

 

Vår lilla tjej var beräknad den 15:e juni, men vi hoppades att hon skulle komma tidigare. Som vid förra graviditeten hade jag även denna gång en del förvärkar 3-4 veckor innan bf. Så den 14:e juni var jag besviken och otålig, vi ville verkligen inte vänta mer (som alla andra gravida). Jag var sur och ställde in mig på att gå över minst 5 dagar och tyckte synd om mig själv.

Under samma dag gick slemproppen i 3 omgångar, lite blodblandat slem. Jag fick lite molande värk i magen men absolut inget som fick mig att luras igen till start av förlossning. Samma kväll tryckte bebis mycket neråt och böka runt, inget ovanligt, men jag önskade att hon kunde trycka så vattnet gick, önska går ju.

Jag hinner inte ens sova en halvtimme innan min önskan uppfylls, vattnet går.

Jag vaknade av mig själv, tror att jag måste gå upp och kissa. Yrvaken tänker jag "Jag kissar redan? Det slutar inte". Jag kastar mig snabbt upp ur sängen och på golvet rinner det, in i badrummet för att faktiskt se om det är vattnet, jo då, och det fortsätter rinna. Klockan är nu 00.00, det har precis hunnit bli den 15:e juni, det beräknade förlossningsdatumet.

Jag tvekar om jag ska väcka Alex redan nu, denna förlossning kanske tar lång tid, men jag är för ivrig och lite rädd att det kan lika väl gå fort, så bättre att Alex är vaken och redo.

"Mitt vatten har gått!"

En yrvaken Alex svarar "Ditt vatten?"

Jag ringer förlossningen och meddelar vattenavgång och att lite molande värk har tillkommit. De råder oss att ringa barnvakt åt blivande storebror och vila så gott det går. Det gör vi och blir mer spända att det kanske inte är så långt kvar tills vi får vår bebis. Min svärmor kom hem till oss efter 00.30, då hade jag värkar kanske 1 på 10 min. Vi sitter i soffan och pratar, Alex vill åka till förlossningen redan nu då han tror de kommer gå så fort, medan jag vill vänta och jag ska ha minst 2 värkar på 10 min.

Svärmor och Alex passar på att rasta vår hund och hämta barnvagn ur bilen. På denna korta stund kommer värkarna var 4:e minut istället och blir kraftigare.

01.30 ringer jag förlossningen och vi åker in. Vi tar det lungt och är först inne på förlossningen strax innan 02.30. Vi får ett rum direkt, på med CTG med kontroll av bebis hjärtljud och värkarbete.

 

 
 

Vår barnmorska kommer in med ett strålande humör och härlig personlighet. Hon bedömer att jag är öppen 6 cm och skriver in oss. Jag var så glad att mycket av arbetet var avklarat på hemmaplan. Det intensiva väntade nu och jag bad om smärtlindring och fick lustgas. Jag minns inte att jag blev så yr av den vid förra förlossningen, men efter två användningar vill jag ha epidural istället. 

Min barnmorska säger lite skämtsamt "Näää det ska du väl inte ha, det här klarar du. Ge lustgasen en chans att få effekt". Och jag vet att efteråt är jag glad att jag inte tagit epidural men där och då vill jag ha vad som helst! Så höll vi på att skämta och jag tveka mellan värkarna, då vi båda inte ville stanna upp förlossningen. Hon visste att det var närmare än vad jag och Alex gjorde.

 

 

 Lustgasen gav ju lite mer effekt efter några försök 😉

 

Jag tyckte det var bäst att stå upp under värkarna som på bilden, jag kunde liksom "gunga" bort värkarna på annat sätt. Liggandes i sängen kändes smärtsammare, konstigt nog. Barnmorskan gav mig en stol jag kunde sitta gränsle över och ha mina armar mot sängen, perfekt position för mig då. För att fördriva tiden ber jag Alex ta fram kortleken, han hinner lägga upp korten men värkarna eskalerar. Jag står upp och följer med trycket och ännu mera fostervatten kommer på golvet.

 

Upp i sängen, hennes huvud har sjunkit ner helt och det är dags att krysta. Jag tar i rejält första krystvärken och känner själv att det händer jättemycket på bara en värk hopp om att få ut huvudet på en värk men barnmorskan stoppar mig. Självklart ska min kropp hinna med och töjas men jag vill skrika åt henne och säga många elaka saker och att jag gör som jag vill. Att inte få krysta när man vill krysta är inte lätt. Sen skriker jag rätt ut av smärta och hon ber mig använda skriket i att krysta, då vill jag också säga många elaka ord. Men hon ha ju rätt i allt, jag får mer kraft i att inte skrika och jag kan inte krysta ut en hel unge på 1 värk. Men inte långt i från för efter 5 min krystande är vår lilla bebis ute. Jag själv är paff att det krävdes ca 5 krystningar, 5 timmar totalt från att vattnet gick till att hon var född. Jag är glad att det gick så fort. Jag hann inte bli trött eller energilös och var närvarande denna gången. Förra förlossningen var jag så frånvarande.

 

 

 Finaste flickan född 04.55 på det beräknade förlossningsdatumet. 3695 gram och 51cm.❤️

 

 

Efteråt

Vår tjej mådde jättebra hela tiden, jag tyckte hon var liiiite blå när hon kom ut, men hon skrek och visade välmående så jag tänkte inte mer på det. Men hon föddes med navelsträngen runt halsen, men utan påverkan.

Nu kommer den roliga biten efter ungen är född. Få ut moderkakan och kolla efter bristningar i underlivet. Moderkakan lossnar direkt utan problem och är hel. Men jag slutar inte blöda. Jag känner hur det bara rinner och rinner, de trycker på magen och det kommer ut mer blod. De ger drop och tabletter för att stoppa blödningen. Jag förlorar 1,4 liter blod totalt. Orsaken var förmodligen att min livmoder inte drog ihop sig tillräckligt fort. Tillsammans med detta får jag kraftiga eftervärkar. Vi får alla 3 vila och vänta ut tiden. Till slut lugnar det ner sig. Först då får jag äta och dricka, 2 timmar efter. Jag anar att det eventuellt hade blivit operation,  så glad att det inte blev värre än detta. Jag mådde mycket bättre efter lite mat och dricka och behövde inte mycket mer än så för att återhämta mig. Jag var inte särskilt yr heller, mer mör i hela kroppen som man är oavsett. Jag mådde förvånansvärt bra.

 

 

Dock var både förlossningen och BB fullt, Alex fick inte stanna, jag fick dela rum med andra mammor. Vi ville alla hem. Det kändes som att vi bara väntade ut tiden. Och eftersom jag förlorat så mycket blod ville de att jag stannade i alla fall en natt. Dagen efter var mina värden jättebra, jag mådde prima, lillan klara alla prover och är en frisk tjej, så skönt och vi fick komma hem!

 

 

 
 

 Om ni vill läsa min första förlossning hittar ni den här - http://nelliepersdotter.blogg.se/category/forlossning.html bläddra sedan ner så hittar ni den.

Min förlossningsberättelse

För de som är intresserade och nyfikna på hur min förlossning gick till, berättelsen börjar från första värk så den är lite lång. Det var lite drama och chockartat. Och jag har skrivit så ärligt som möjligt. Känsliga ska inte läsa berättelsen :)
 

Min förlossningsberättelse

Det hela började natten 22 juni. Jag gick och la mig efter 00.00 och försökte sova, jag hade lite molande värk i nedre delen av magen. Men eftersom jag haft ganska kraftiga förvärkar i ca en månad försökte jag att inte bry mig om lite ”mensvärk”. Vid 01.00-02.00 försvinner det inte och jag kan inte somna på grund av värken. Till slut går jag upp och ”mensvärken” börjar kännas allt mer och håller i sig så jag börjar klocka värkarna. Då är det ca 3 minuter mellan värkarna och 1 minut långa. Nu var nog klockan 03.30, så jag börjar koka pasta ifall jag behöver ladda upp med kolhydrater om det var dags att föda. Jag väcker Alex vid 04.00 för nu är de regelbundna och ringer sedan förlossningen. De uppmanar med att det kommer ta sin tid då jag är förstföderska men är välkommen in för en kontroll. Vid 05.30 kör vi in och värkarna är samma. Vi kommer in vid 06.00 och blir uppkopplad med CTG för att kolla barnets hjärtslag och värkarbetet. Det konstateras att värkarna är regelbundna men jag är bara öppen 2 cm. Barnmorskan rekommenderar att vi äter frukost och går en promenad därefter kommer tillbaka efter 2 timmar och ser om något hänt. Om inte bör vi åka hem. Vi börjar med att äta var sin torr liten macka och sedan vanka fram och tillbaka på kyrkogården jämte lasarettet då jag inte kunde gå så långt. Efter dessa 2 timmar gått var klockan 09.00 och jag skulle undersökas på nytt med en aning intensivare värkar men rädd att jag inbillar mig. Med CTG på igen som visar lite tätare värkarbete och jag är öppen 4 cm och vi får stanna! Lycka och vi blir inskrivna.

 
14 timmar innan Nicholas föddes.
 

Inskrivning

Vi fick ett fint stort rum och en ny barnmorska. Trots mina värkar mådde jag relativt bra och kunde både prata och skratta emellan värkarna. Hon frågade om jag var intresserad av någon typ av smärtlindring när det blir värre. Jag sa att jag förmodligen ville ha epidural när jag får ta den men just nu ville jag ta ett bad (mest för att slappna av) vilket fixades direkt. Väldigt skönt och rekommenderbart. Efter ca 1-1 ½ timmes badande gick vi tillbaka till vårt rum, nu var klockan strax innan 13.00. Även vid denna tiden dök min mamma upp. Vid 14.00 är det skiftbyte, världens goaste och otroligt grym barnmorska tillsammans med lika goa undersköterskor. Hon nämner att jag fortfarande är öppen 4 cm och om inte vattnet går av sig själv så tar vi hål på hinnorna vid 15.30 så det sätter fart, deal nu kör vi säger jag! Och så blev det, inget hände under denna tid så klockan 15.30 tar hon hål på fosterhinnan och varmt vatten sipprar ut. Och DIREKT gör värkarna betydligt ondare, mitt kaxiga leende försvann fort. Jag bad om att få lustgas som snabbast smärtlindring. Mellan värkarna mådde jag fortfarande bra.

Under denna tid jag haft min nya barnmorska var det ett väldans kännande hur bebisen låg och känna i fixering och även känna efter hans huvud inne i livmodern (inte mysigt att alla skulle in där och känna). De sa några gånger ”vi vill bara se hur han ligger”, sedan dök barnläkaren upp och även en ultraljudsmaskin. Med mig, Alex och mamma som 3 stora frågetecken. Efter ultraljudet får vi konstaterat svar din bebis ligger i säte, med rumpan neråt”. Lagom nervös och jag får frågan ställd av läkaren om jag vill ha kejsarsnitt eller försöka att föda vaginalt. Jag får diskutera det enskilt med Alex och vi antog att med snitt blir det säkrast, tänk om jag föder vaginalt och något händer på vägen? Och får snittas akut ändå? Nä, snitt får det bli nu. Samtidigt som detta sker ligger jag med intensiva värkar och knappt öppnat mig, max öppen 5 cm vid det laget. Jag ber mamma gå ut och säga att det får bli snitt. Och de springer iväg och förbereder. Klockan är nog strax efter 16.00 och min barnmorska kommer in igen. Och nämner att det inte blir något snitt, för på bara någon halvtimme har jag öppnat mig till 8cm! Så då var det även väck med epidural, hejdå smärtlindring. Det var bara att följa med, men nu var man bra chockad, förvirrad och lätt rädd.

 
 
 4 timmar innan Nicholas föddes.
 
 
 
Bjuder på denna bilden, här var man fortfarande glad. :D
 

Krysta

Jag kände redan nu ett tryck neråt och fick följa med i krystandet. Ont som fan, trött då jag bara ätit lite pasta och 3 mackor på hela dygnet plus att jag varit vaken i 1 ½ dygn. Hade inte mycket energi att ge alltså. Försvinner i dimman med lustgasen, skriker efter epidural fast jag egentligen vet att jag inte får den. (Under denna tiden skriker jag också att de ska snitta mig och kastar runt lustgasmasken enligt Alex.) När det riktiga krystvärkarna kommer är det väldigt många i rummet, min barnmorska, en till barnmorska, 2 undersköterskor, barnläkaren, min mamma och Alex stöttande vid min sida. Min barnmorska försöker töja mig så att bebisens rumpa ska komma ut och jag skriker och ber henne att sluta då jag tror hon ska dra sönder mitt underliv. Den allra första kroppsdel som kom ut var faktiskt hans pung, därefter hans rumpa och ja kroppen och sist huvudet. Men med hans pung hängandes utanför ett tag (hehe) så försvinner jag helt, de korta pauser jag hade mellan krystvärkarna däckar jag, jag sover eller svimmar mellan krystvärkarna. Jag orkar inte ens ligga rak i sängen, håller på att ramla ut och ville gå ur sängen för jag trodde att det var i sängen smärtan kom ifrån. Den andra barnmorskan håller om mina axlar för att dra upp mig under själva krystandet. Till slut trycker hon även på min mage för att hjälpa bebisen ut. Det tog aldrig slut.

Jag säger som alla andra för det är sant, jag trodde att jag skulle dö, gå i tusen bitar. Jag förstår inte hur han kom ut, och verkligen inte i säte. När rumpan väl var ute var det ”bara” att trycka ut kroppen, men sen huvudet… Jag skriker ”DRA UT HONOM!” och upp kom han på mitt bröst, han stirrar på mig knäpptyst, jag undrar om han lever och kort därefter skriker han. Född 18.20 den 22 juni. 4140gram och 53 cm lång.

 

 
 

Efteråt

Fy fan att föda barn. Den brutala smärta, och jag förlora en del blod. Jag fick även sys, inte jättemycket men en del. Jag fick ordentlig frossa efteråt, hela kroppen var ur balans. Att gå och duscha var både det bästa och värsta. Jag var hög på lustgas och yr från allt blod som jag förlorat men skönt att få bli ren. Trots denna dramatiska och chockartade förlossning skulle jag lätt göra om det. Det var häftigt, att jag klara det och att han är min. Vi har gjort en människa, så himla coolt när man väl ser människan man väntat på så länge. Då gjorde det inte så ont längre. Riktigt klyschigt men sant. Så, från att föda normalt med huvudet före och jag som ville ha rejäl smärtlindring. Det blir inte alltid som man tänkt. Men vilken lycka det är nu.

 
 
 
 Alex klippte navelsträngen. 
 
 
Världens stoltaste pappa. ❤ 
 
 
 
 

Träningshetsen

Den eviga hetsen att komma i form, vara smal och snygg. Fort ska det gå, inga bristningar får synas heller. "Du har ju fortfarande mage?".
Idag har folk allt för höga förväntningar, att man ska bli smal direkt efter en förlossning. Vem önska inte det? Cravings försvinner inte i samband med förlossning och det tar väldigt mycket tid och energi att ta hand om sitt barn. Vad ger andra rätten att kommentera min mage?Det händer att vissa kvinnor har lättare att gå ner medan andra har svårare än någonsin att gå ner de där kilona. Och bristningar får de flesta med, det ska synas att man burit ett barn eller fler. Det tog 9 månader att bygga upp allt detta, skapa och bära ett barn, inte konstigt att det tar ca 9 månader att gå ner i vikt och hitta tillbaka till sig själv. Jag är inte tjock, jag har en påse till mage där mitt barn har legat. En mage som behöver tränas och strama ut huden. Hetsen på mammor första året efter en förlossning får lugna ner sig. Till att börja med tar det 2 månader bara att läka i underlivet sen träna på det. Alla tar det i sin takt och vi läker olika. 
Jag läste där en mamma hade gått upp 15 kilo totalt under sin graviditet och gått ner 18 kilo bara genom att amma. Det är ju drömmen! Jag själv har inte gått ner ett skvatt genom amning utan att jag har motionerat. Återigen vi är alla olika, men påverkad blir man oavsett. Hur alla andra rasar i vikt. Och dem som inte gör det då är det konstigt och ska ifrågasättas. 
 
Jag tränar idag på gym och går långa promenader. Jag började träna 8 veckor efter förlossningen och det kändes så himla bra! Jag var "lätt" i kroppen, att inte ha en tung gravidmage. Men jisses så svag jag var/är. Jag tappade så mycket muskler när jag var gravid. Imorgon är det 12 veckor sen förlossningen och jag känner mig jättemotiverad till att träna och att få tillbaka min kropp. 
Det är främst för att jag inte trivs i denna kropp jag har idag, jag älskade min kropp innan jag blev gravid och vill tillbaka dit. Det är en lång väg dit då jag inte är sån som rasar i vikt. Sedan mår jag väldigt bra av att röra på mig och älskar att se resultat så fort. Man ska träna om och när man vill efter en förlossning. Ingen utomstående ska tycka och tänka om din kropp som redan gjort ett enormt jobb. Jag tränar för att jag vill, inte för att någon sagt åt mig.