Min förlossningsberättelse

För de som är intresserade och nyfikna på hur min förlossning gick till, berättelsen börjar från första värk så den är lite lång. Det var lite drama och chockartat. Och jag har skrivit så ärligt som möjligt. Känsliga ska inte läsa berättelsen :)
 

Min förlossningsberättelse

Det hela började natten 22 juni. Jag gick och la mig efter 00.00 och försökte sova, jag hade lite molande värk i nedre delen av magen. Men eftersom jag haft ganska kraftiga förvärkar i ca en månad försökte jag att inte bry mig om lite ”mensvärk”. Vid 01.00-02.00 försvinner det inte och jag kan inte somna på grund av värken. Till slut går jag upp och ”mensvärken” börjar kännas allt mer och håller i sig så jag börjar klocka värkarna. Då är det ca 3 minuter mellan värkarna och 1 minut långa. Nu var nog klockan 03.30, så jag börjar koka pasta ifall jag behöver ladda upp med kolhydrater om det var dags att föda. Jag väcker Alex vid 04.00 för nu är de regelbundna och ringer sedan förlossningen. De uppmanar med att det kommer ta sin tid då jag är förstföderska men är välkommen in för en kontroll. Vid 05.30 kör vi in och värkarna är samma. Vi kommer in vid 06.00 och blir uppkopplad med CTG för att kolla barnets hjärtslag och värkarbetet. Det konstateras att värkarna är regelbundna men jag är bara öppen 2 cm. Barnmorskan rekommenderar att vi äter frukost och går en promenad därefter kommer tillbaka efter 2 timmar och ser om något hänt. Om inte bör vi åka hem. Vi börjar med att äta var sin torr liten macka och sedan vanka fram och tillbaka på kyrkogården jämte lasarettet då jag inte kunde gå så långt. Efter dessa 2 timmar gått var klockan 09.00 och jag skulle undersökas på nytt med en aning intensivare värkar men rädd att jag inbillar mig. Med CTG på igen som visar lite tätare värkarbete och jag är öppen 4 cm och vi får stanna! Lycka och vi blir inskrivna.

 
14 timmar innan Nicholas föddes.
 

Inskrivning

Vi fick ett fint stort rum och en ny barnmorska. Trots mina värkar mådde jag relativt bra och kunde både prata och skratta emellan värkarna. Hon frågade om jag var intresserad av någon typ av smärtlindring när det blir värre. Jag sa att jag förmodligen ville ha epidural när jag får ta den men just nu ville jag ta ett bad (mest för att slappna av) vilket fixades direkt. Väldigt skönt och rekommenderbart. Efter ca 1-1 ½ timmes badande gick vi tillbaka till vårt rum, nu var klockan strax innan 13.00. Även vid denna tiden dök min mamma upp. Vid 14.00 är det skiftbyte, världens goaste och otroligt grym barnmorska tillsammans med lika goa undersköterskor. Hon nämner att jag fortfarande är öppen 4 cm och om inte vattnet går av sig själv så tar vi hål på hinnorna vid 15.30 så det sätter fart, deal nu kör vi säger jag! Och så blev det, inget hände under denna tid så klockan 15.30 tar hon hål på fosterhinnan och varmt vatten sipprar ut. Och DIREKT gör värkarna betydligt ondare, mitt kaxiga leende försvann fort. Jag bad om att få lustgas som snabbast smärtlindring. Mellan värkarna mådde jag fortfarande bra.

Under denna tid jag haft min nya barnmorska var det ett väldans kännande hur bebisen låg och känna i fixering och även känna efter hans huvud inne i livmodern (inte mysigt att alla skulle in där och känna). De sa några gånger ”vi vill bara se hur han ligger”, sedan dök barnläkaren upp och även en ultraljudsmaskin. Med mig, Alex och mamma som 3 stora frågetecken. Efter ultraljudet får vi konstaterat svar din bebis ligger i säte, med rumpan neråt”. Lagom nervös och jag får frågan ställd av läkaren om jag vill ha kejsarsnitt eller försöka att föda vaginalt. Jag får diskutera det enskilt med Alex och vi antog att med snitt blir det säkrast, tänk om jag föder vaginalt och något händer på vägen? Och får snittas akut ändå? Nä, snitt får det bli nu. Samtidigt som detta sker ligger jag med intensiva värkar och knappt öppnat mig, max öppen 5 cm vid det laget. Jag ber mamma gå ut och säga att det får bli snitt. Och de springer iväg och förbereder. Klockan är nog strax efter 16.00 och min barnmorska kommer in igen. Och nämner att det inte blir något snitt, för på bara någon halvtimme har jag öppnat mig till 8cm! Så då var det även väck med epidural, hejdå smärtlindring. Det var bara att följa med, men nu var man bra chockad, förvirrad och lätt rädd.

 
 
 4 timmar innan Nicholas föddes.
 
 
 
Bjuder på denna bilden, här var man fortfarande glad. :D
 

Krysta

Jag kände redan nu ett tryck neråt och fick följa med i krystandet. Ont som fan, trött då jag bara ätit lite pasta och 3 mackor på hela dygnet plus att jag varit vaken i 1 ½ dygn. Hade inte mycket energi att ge alltså. Försvinner i dimman med lustgasen, skriker efter epidural fast jag egentligen vet att jag inte får den. (Under denna tiden skriker jag också att de ska snitta mig och kastar runt lustgasmasken enligt Alex.) När det riktiga krystvärkarna kommer är det väldigt många i rummet, min barnmorska, en till barnmorska, 2 undersköterskor, barnläkaren, min mamma och Alex stöttande vid min sida. Min barnmorska försöker töja mig så att bebisens rumpa ska komma ut och jag skriker och ber henne att sluta då jag tror hon ska dra sönder mitt underliv. Den allra första kroppsdel som kom ut var faktiskt hans pung, därefter hans rumpa och ja kroppen och sist huvudet. Men med hans pung hängandes utanför ett tag (hehe) så försvinner jag helt, de korta pauser jag hade mellan krystvärkarna däckar jag, jag sover eller svimmar mellan krystvärkarna. Jag orkar inte ens ligga rak i sängen, håller på att ramla ut och ville gå ur sängen för jag trodde att det var i sängen smärtan kom ifrån. Den andra barnmorskan håller om mina axlar för att dra upp mig under själva krystandet. Till slut trycker hon även på min mage för att hjälpa bebisen ut. Det tog aldrig slut.

Jag säger som alla andra för det är sant, jag trodde att jag skulle dö, gå i tusen bitar. Jag förstår inte hur han kom ut, och verkligen inte i säte. När rumpan väl var ute var det ”bara” att trycka ut kroppen, men sen huvudet… Jag skriker ”DRA UT HONOM!” och upp kom han på mitt bröst, han stirrar på mig knäpptyst, jag undrar om han lever och kort därefter skriker han. Född 18.20 den 22 juni. 4140gram och 53 cm lång.

 

 
 

Efteråt

Fy fan att föda barn. Den brutala smärta, och jag förlora en del blod. Jag fick även sys, inte jättemycket men en del. Jag fick ordentlig frossa efteråt, hela kroppen var ur balans. Att gå och duscha var både det bästa och värsta. Jag var hög på lustgas och yr från allt blod som jag förlorat men skönt att få bli ren. Trots denna dramatiska och chockartade förlossning skulle jag lätt göra om det. Det var häftigt, att jag klara det och att han är min. Vi har gjort en människa, så himla coolt när man väl ser människan man väntat på så länge. Då gjorde det inte så ont längre. Riktigt klyschigt men sant. Så, från att föda normalt med huvudet före och jag som ville ha rejäl smärtlindring. Det blir inte alltid som man tänkt. Men vilken lycka det är nu.

 
 
 
 Alex klippte navelsträngen. 
 
 
Världens stoltaste pappa. ❤ 
 
 
 
 

Träningshetsen

Den eviga hetsen att komma i form, vara smal och snygg. Fort ska det gå, inga bristningar får synas heller. "Du har ju fortfarande mage?".
Idag har folk allt för höga förväntningar, att man ska bli smal direkt efter en förlossning. Vem önska inte det? Cravings försvinner inte i samband med förlossning och det tar väldigt mycket tid och energi att ta hand om sitt barn. Vad ger andra rätten att kommentera min mage?Det händer att vissa kvinnor har lättare att gå ner medan andra har svårare än någonsin att gå ner de där kilona. Och bristningar får de flesta med, det ska synas att man burit ett barn eller fler. Det tog 9 månader att bygga upp allt detta, skapa och bära ett barn, inte konstigt att det tar ca 9 månader att gå ner i vikt och hitta tillbaka till sig själv. Jag är inte tjock, jag har en påse till mage där mitt barn har legat. En mage som behöver tränas och strama ut huden. Hetsen på mammor första året efter en förlossning får lugna ner sig. Till att börja med tar det 2 månader bara att läka i underlivet sen träna på det. Alla tar det i sin takt och vi läker olika. 
Jag läste där en mamma hade gått upp 15 kilo totalt under sin graviditet och gått ner 18 kilo bara genom att amma. Det är ju drömmen! Jag själv har inte gått ner ett skvatt genom amning utan att jag har motionerat. Återigen vi är alla olika, men påverkad blir man oavsett. Hur alla andra rasar i vikt. Och dem som inte gör det då är det konstigt och ska ifrågasättas. 
 
Jag tränar idag på gym och går långa promenader. Jag började träna 8 veckor efter förlossningen och det kändes så himla bra! Jag var "lätt" i kroppen, att inte ha en tung gravidmage. Men jisses så svag jag var/är. Jag tappade så mycket muskler när jag var gravid. Imorgon är det 12 veckor sen förlossningen och jag känner mig jättemotiverad till att träna och att få tillbaka min kropp. 
Det är främst för att jag inte trivs i denna kropp jag har idag, jag älskade min kropp innan jag blev gravid och vill tillbaka dit. Det är en lång väg dit då jag inte är sån som rasar i vikt. Sedan mår jag väldigt bra av att röra på mig och älskar att se resultat så fort. Man ska träna om och när man vill efter en förlossning. Ingen utomstående ska tycka och tänka om din kropp som redan gjort ett enormt jobb. Jag tränar för att jag vill, inte för att någon sagt åt mig. 
 
 

Efter förlossningen

Det är ca 2,5 månader sen förlossningen och jag tänker mer och mer på hur lite jag visste om läkningstiden. Ingen pratar om tiden efter förlossningen, tiden när man kommer hem med sitt barn. Idag är allt helt läkt och jag mår toppen, börjar känna mig som mig själv  igen på alla fronter. Men de första 2 veckorna efter förlossning var ett helvete rent smärtmässigt. Vi vet alla att det gör sjukt ont att föda barn, det pratar vi om. Vi pratar också om graviditeten, både de positiva och negetiva som kommer med den. Men där tar det stopp, när barnet är fött har vi nått målet. Jag visste att man var öm i underlivet, blöder, har svårt att sitta och göra sina behov på toaletten men inte mer. För mig (och många fler gissar jag på) var det smärtsamt att sätta sig, sen när du väl satt var det jobbigt. Sedan skrek bebisen och du ska smärtsamt resa dig upp eller sträcka dig efter barnet. Varje rörelse gör ont! Att gå på toaletten kan många förstå, har du ont vill du inte trycka och spänna dig direkt. När den dagen väl är över ska du sova i sängen, du kan knappt vända dig i sängen utan smärta. Man ska helst inte ta för många värktabletter för då kan kroppen må sämre istället. Så man får stå ut för det mesta. Sen ska du upp på nätterna och amma/mata också så har man det helvetet att ta sig upp ur sängen.
 
När jag hade så här ont då är det verkligen inte kul att amma och byta blöjor hela dagarna, allt gör ju ont. Sen när det sakta men säkert började kännas bättre då började stygnen släppa efter att jag blivit sydd. Och det stack till från ingenstans och var så himla obekvämt! Men efter ca 3 dagar var det mycket bättre. Efter 2 veckor var det okey, men när avslaget var borta och det sluta strama och var i princip helt läkt var det 6 veckor efter förlossningen. 
 
Så tyvärr är tiden på BB och första tiden hemma inte så himla mysiga som man vill tro. Hade jag inte haft så ont hade jag njutit av de första dagarna betydligt mer. Och därmed ett ännu större tack till min underbara sambo som sprang och hämta grejer och fixade hushållet den första tiden. Trots detta vill jag ha mer barn, man får så mycket tillbaka, MEN jag önskar att jag visste mer. Hur ont det gör efteråt, att det tar si och så lång tid, att fler pratade om det. Sen har förvisso vissa det värre eller mildare, självklart! Men vi alla måste också läka efter en förossning.
Här har vi en fräsig bild på oss alla tre på BB, Nicholas är 2 dagar gammal. Helt utslitna, jag mörbultad men så glada!